Det är dags för Svenska Fotbollförbundet att se över sin verksamhet

Igår var det final i Svenska Cupen, en match som jag sett fram emot så länge och varit så taggad på. Mina bonusbarn och min sambo skulle följa med och det är första stora matchen vi besöker tillsammans allihopa. På det hela taget var det en trevlig tillställning om man bortser från resultatet och eftersom vi hade barnen med oss lämnade vi arenan direkt efter slutsignalen. Döm om min förvåning när jag på väg hem från flera håll får rapporter om stök och bråk efter slutsignalen.

Jag tänker försöka hålla mig från att vara subjektiv och ge mig på Göteborgssupportrarna utan tänker istället rikta min kritik mot det som är det väsentliga i det här fallet, nämligen Svenska Fotbollsförbundet.

Som supporter till ett stockholmslag är man ganska luttrad och det är inte för inte det ofta pratas om tombola när det handlar om bestraffningsärenden i samband med match. Vi har exempel på detta i fallet med inkastandet av fyrverkerier på planen i matchen mellan Syrianska och AIK (2011), vilket resulterade i att AIK fick 150 000 kr i böter och en förlust med 3-0. Vi har exempel från 2009 då Hammarbyfansen tände bengaler på läktaren och fick 80 000 kr i böter och fick spela en match utan publik. Vi har även sista kvalmatchen 2009 mellan Djurgården och Assyriska i minnet, då supportrar efter slutsignal stormade planen och en enskild individ agerade riksidiot och slog till en spelare i Assyriska. Resultat: 200 000 kr i böter och en match utan publik. Det går ju inte heller att strunta i att nämna årets exempel från Djurgårdens första hemmamatch mot Mjällby, då inkastade flaskor och ett numera rikskänt halvätet päron resulterade i omedelbar avbruten match och sedermera en tilldömd 3-0-förlust för Djurgården.

Vad har dessa nämna publikskandaler gemensamt? Jo givetvis att det är supportrar som beter sig illa men sedan är det inte mycket mer. Det är helt enkelt precis vad det sägs vara, ett lotteri utan vare sig rim eller reson. Vi har ett fotbollsförbund som har tappat greppet och som agerar mer med känsla än med fastställda regler.

Om vi tar Djurgårdsmatchen mot Assyriska 2009 som första exempel så fick DIF som arragnerande förening ta hela ansvaret för det som skedde. Att hemmalaget skall stå som garant för grundsäkerheten har väl ingen egentligen någonting emot men när man som i detta fall gör i princip allt man kan, man har möten med supportrar, motståndarlag, säkerhetspersonal och alla andra parter innan match, och man har som önskemål att få sätta upp kravallstaket, någonting som polisen sätter stopp för. Vad mer kan man göra? Det går helt enkelt inte att gardera sig för precis allt och en enskild idiot kan om han eller hon vill förstöra om denne verkligen vill. DIF tog smällen som arrangerande lag och debatten gick efter detta het angående planstormningar och SvFF:s ståndpunkt var då att planstormningar aldrig är accepterat.

Men, vi går vidare till exemplet Syrianska-AIK. Där var det plötsligt omvända roller. Då kastade en AIK-supporter (vad man tror) in ett knallskott som nästan träffade en domare. Vad händer, fick Syrianska som hemmalag ta smällen? Nej, då var det plötsligt AIK som var ansvariga och fick betala stora summor. Helt plötsligt var det alltså det lag vars supportrar som betedde sig illa som var ansvariga. Och ja, jag vet att det var en Djurgårdare som betedde sig illa i det tidigare exemplet men det hela handlade om arrangerande laget.

Tillbaka till gårdagens match. Innan vi går till det som hände i slutet av matchen vill jag benämna det som skedde efter Göteborgs 1-0. De blåvita supportrarna bestämde sig då för att tända bengaler och fira målet. Fint så, men minns från ovan att det fick Hammarby 80 000 kronor i böter för, för bara några år sedan. Efter någon minut singlar sedan en bengal in på planen och landar strax utanför Göteborgs straffområde. Vad händer då? Ingenting. Ingenting alls. Jag vågar med full säkerhet påstå att om det hade skett i en Allsvensk match, hade matchen omedelbart avbrutits, lagen hade lämnat planen och domaren hade sedan ägnat en bra stund åt att ta beslut om matchen skulle återupptas eller inte. Bevis för detta? DIF-Mjällby, omgång 2. Men här fortsätter alltså matchen som om inget hade hänt. Tombola.

Vidare till slutsignalen då IFK Göteborgs supportrar helt obehindrat kunde beträda planen för att som man kanske trodde fira med sitt lag. Även här ser man att SvFF måste rannsaka sig själva och fundera vad de håller på med. Inte minst när man får läsa i kvällspressen att SvFF:S säkerhetsansvarige Anders Sigurdsson påstår att “Det viktigaste var att förlorande lag skulle stanna kvar på läktarna”. Man hade alltså inga planer alls på att hindra att någon alls tog sig ut på planen för att kunna genomföra en prisutdelningscermoni? Det är alltså okej med planinvasioner från segrande lag? Ja tydligen eftersom Sigurdsson fortsätter med att förklara att det “var definitivt inte meningen att folk skulle springa över hela planen innan det tog stopp.” Parodin fortsätter när han dessutom frånskriver SvFF allt ansvar genom att säga att de och båda klubbarna var överens om det här. Ursäkta?! NÄR tror han att klubbarna INTE är överens om att de vill förhindra t.ex. planinvasioner eller inkastade saker? Är man inte alltid det?

Parodin fortsätter sedan när DIF-TV och Wille Bäckström mycket förtjänstfull konfronterar Sigurdsson i en TV-intervju efter matchen där denne högst arrogant och överlägset konstaterar att det blev ett “fiasko när det vart som det vart och inte som planerat” och sedan fortsätter med att säga att man måste fråga “Göteborgarna” vad som blev fel eftersom det var deras ansvar att ta hand om sin egen klack. Här visar alltså SvFF ÅTERIGEN att de är en bunt kappvändare som faktiskt inte har en aning om vad de sysslar med. Nu är det alltså laget som har ansvar för sina egna supportrar och arrangörerna har INGET ansvar.

Det är med andra ord ganska enkelt att konstatera att när SvFF själva arrangerar matcher så frånskriver de sig allt arrangörsansvar, troligen för att de inser hur svårt det är att som arrangör garantera en 100% säkerhet. Mer ordagrant visar det sig alltså att “det är ju knappast arrangörens fel att man kliver in och gör en planinvasion”. Det blir med andra ord intressant hur Svenska Fotbollsförbundet, Disciplinnämnden och besvärsnämnden nu agerar. Om det som Sigurdsson säger stämmer, kommer alltså IFK Göteborg straffas för det här tilltaget. Om så inte sker, måste man fråga sig vem som bär ansvaret? Kommer SvFF erkänna sig skyldiga och straffa sig själva och hur gör man i sådana fall det? Nästa landskamp utan publik? Böter till sig själva?

Man kan helt enkelt bara konstatera att det hela är en cirkus och att vi ännu inte vet vem som drar nitlotten i tombola SvFF. Bli inte förvånade om det inte finns någon nitlott alls utan att hela lotteriet går förbi mer eller mindre obemärkt.

P.S. Det finns en hel del att säga om själva säkerhetsinsatsen också, inte minst polisens agerande. Titta bara på SVT:s bilder här (från 1:30 in i klippet). Vilket håll tittar polisen åt när det står folk med brinnande bengaler på planen?

 

Fancy Box Subscription – första leveransen

Förra veckan fick jag ett SMS: “Avisering från FedEx. Din försändelse förväntas ankomma inom kort bla bla…” Jag funderade och funderade men kunde för mitt liv inte komma på vad jag hade beställt. Forskade lite och paketet var skeppat från nån liten by i Ohio så jag började tro att det var ett hoax. Men så, idag efter sedvanlig strul med leverans på dagtid från FedEx så kom paketet.

Fancy Box

Som synes på bilden var det från The Fancy och när jag såg det gick det upp ett ljus. För någon månad sedan beställde jag en Fancy Box Subscription. Det hela går ut på att man varje månad får en låda skickad till sig från The Fancy, fylld med saker som de väljer. Man vet alltså inte vad man beställer och i mina ögon gör det hela saken bara mer rolig. Kostnaden var när jag beställde $30 + frakt (totalt $47). Nu har kostnaden höjts till $45 + frakt men vi som hann med innan fortsätter att betala “bara” 30 dollars.

Första tanken var att göra en unboxingvideo men batteriet i videokameran ar helt dött så det blev några risiga mobilbilder på innehållet istället. Rätt okej innehåll tycker jag.

Fancy Box Content 1 Fancy Box Content 2 Fancy Box Content 3

Fancy Box Content 4 Fancy Box Content 5 Fancy Box Content 6

1. Cold Fish Ice Cube Tray från GAMA GO (värde $15)
2. All My Friends Are Dead (värde $10)
3. Touch Screen Gloves från Mujjo (värde $32)
4. All Purpose Congratulation Card (värde $15)
5. USB Drive från infothink (hittar ej på The Fancy)
6. Verse Headphones från Urban Beatz (värde $40)

Det verkar som att de flesta andra utskickade lådor har samma innehåll. Hittade dock en amerikan som istället för USB-minnet fick en nice tröja istället.

DIF Sonora – rullstolar i plast skapar twitterstorm

Som den trogne Djurgårdare man är så har jag i Tweetdeck en sökning på hashtaggen #DIF. Då och då får man med en del skräp, och oftast spanskt sådant. Tidigare har jag aldrig orkat kolla upp varför men igår så ökade mängden spanska tweets så jag kände mig tvungen. Och det var tur för anledningen var en rätt tragikomisk historia.

DIF är förutom förkortningen på sveriges vackraste lag även förkortning för “Desarrollo Integral de La Familia” vilket är en mexikansk statlig organisation med syfte att hjälpa och utveckla välfärden. Lite som vårt svenska socialkontor med andra ord.

Igår twittrades det alltså friskt med denna hashtag och efter lite google så hittade jag aledningen. I den mexikanska delstaten Sonora ville DIF helt enkelt vara vänliga mot rörelshindrade och bestämde sig därför att donera ett hundratal rullstolar. En fin sak och ädelt gjort om det nu inte varit för att rullstolarna var av modellen hemmabygge.

DIF SOnora Wheelchairs

Det är som kan ses på bilden helt enkelt en trädgårdsstol i plast med hjul på och även om den är utvecklad av MIT med syfte att användas i fattiga områden så togs detta inte speciellt väl emot av de boende i Sonora. I sociala medier kritiseras stolarna som “ett hån” eller “ovärdigt” och det tog inte lång tid förrän det började spridas satiriska spoofs som nedan på hela historien.

DIF Sonera donerar
“Nästa donation från DIF Sonora”

Nya rullstolar
“Nya rullstolar”

Hjälmar SOnora

Läs mer: http://bit.ly/difsonora (spanska)

Berlusconi vattene – säljer Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva till PSG

Fan. Fan fan fan. Så sammanfattas enklast mina känslor just nu.

Det var 1986, jag var 11 år och min pappa hämtade några kartonger med saker från när han var liten. Han hade hittat dem hemma hos min farmor och tänkte väl egentligen slänga allting direkt men gjorde en sista koll. Och glad är jag för det. Eller var åtminstone glad tills idag. I en av lådorna låg nämligen en Milan-pin, en klubbnål som han gav till mig och som är starten på allt. Nålen hade han i sin tur fått av sin pappa när han var liten och vid samma tillfälle hade pappas bror fått en Inter-nål. Ibland har man en jäkla tur.

Från början var jag i ärlighetens namn inte speciellt engagerad. Inte så mycket för att jag inte var intresserad, utan mer på grund av att jag som 11-åring i en liten by i Norrlands inland inte hade tillgång till någon som helst information om laget. Tidningarna skrev på sin höjd om italiensk fotboll i resultattabellerna och varken TV eller radio rapporterade någonting alls om ligan. Det var helt enkelt svårt att vara insatt och engagerad och därför var det den där klubbnålen som var det enda rödsvarta i mitt liv just då.

Två år senare, tog dock engagemanget mer fart. Det var EM och Holland dominerade, mycket tack vare tre spelare vid namn Rijkaard, van Basten och Gullit. Holland vann guldet och tack vare dessa tre spelare kändes det som en seger även för mig. Vid den här tidpunkten var det knappt någon i min närhet som visste vad Milan var. Det var Premier Leauge som gällde och mina kompisar höll på lag som Liverpool, Southhampton och någon stackare kom med Gunnerströja. Men åren gick och sakta började man märka ett litet intresse växa, mer och mer, år efter år. En dag dök Hegerfors upp i rutan i Uno Kryss Due och sedan kom Robban Perlskog med Futbal Mundial. Jag började prenumerera på Vi Tippa som var en för den tiden outtömlig informationskälla och jag började känna att jag hade koll på laget. Runt omkring mig, fick andra också mer koll på ligan. Jag märkte att folk visste vad jag pratade om när jag nämnde spelarnamn. Ingen frågade vilket lags tröja jag hade på mig efter jag 1992 hade köpt min första Milantröja på en turistaffär i Padova. Och diskussionerna kring monstervärvningen av Lentini, 13 miljoner brittiska pund. Herregud, hur kunde en spelare vara värd så mycket?!

Sedan dess har det rullat på. I 26 år har jag alltså mer eller mindre stöttat laget. I lika många år har jag nästan oförskämt öppet stöttat dess president och ägare Berlusconi. Silvio, en halvfascistisk troligen maffiasammankopplad mansgris som ingen vettig människa egentligen kan tycka om. Men, det han gjorde när han 1986 (alltså samma år som mig) tog ett kliv in i AC Milan var att rädda klubben från konkurs och därefter skapa ett lag lika mäktigt som romarriket. Rekordet på att vara obesegrad i 58 raka matcher i ligan. Sebastiano Rossis 929 minuter utan insläppt mål. Köpet av Ballon d’Or-vinnaren Jean-Pierre Papin från Marseille som en grej för att hålla honom från konkurrenterna (han satt rätt mycket på bänken). Dessa och fler saker är fakta som inte skulle varit verklighet utan honom. Därför har jag under alla år blundat med ena ögat och älskat honom med det andra. Så mycket att jag när jag registrerade min första mailadress, inte valde anders@hotmail.com utan berlusconi@hotmail.com (japp, anders var ledigt då). Jag byggde Svegs IBK:S hemsida, lade den på en gratisserver och valde användarnamnet…japp, Berlusconi. Hade det varit idag, hade jag snarare valt berlusconivattene@hotmail.com

Idag, just idag, känns den tiden romantisk, långt borta och nästan helt bortkastad. Det rödsvarta hjärtat har blivit nästan enbart svart då den ledning i form av Silvio Berlusconi och Adriano Galliani har slarvat, ljugit och sålt, inte bara en utan två av de bästa spelarna i världen.

Jag har full förståelse för att ekonomin är ansträngd. Berlusconi åkte på miljardböter för något år sedan, den Italienska ekonomin är generellt sett nere i ett svart hål och det är klart att även guldbyxornas fickor har ett begränsat djup. Det är inte det jag är ledsen över, arg och besviken på. Det jag känner mest är ett svek.

Att sälja Ibrahimovic, en fantastisk spelare som skottat in mål är dumt (även om jag med tanke på lön och ålder kan förstå det). Att sälja Thiago Silva, en av världens absolut bästa försvarare och med en lång karriär framför sig är riktigt jävla dumt. Att sälja båda är helt jävla uselt. Att dessutom sälja de båda för en peng som är så pinsamt låg som 65 miljoner Euro är så dumt att jag inte ens kan försöka förstå. Och som extra krydda, säljs de till Leonardo, en före detta spelare som misslyckades med sitt uppdrag i Milan och sedan pissade på oss genom att gå raka spåret till Inter Merda.

Men, om man nu antar att det finns en ekonomisk anledning bakom affären så har man ändå ljugit och svikit oss supportrar. Tidigare i år, när Thiago Silva var på väg “räddades” han kvar i klubben av Silvio, varpå flera i hans närhet uttalar att “det är årets bästa värvning”. De flesta av fansen trodde honom dock inte utan förstod att det var ett försök att skyla över ett misslyckat försök till en försäljning. Men, vi blev ändå glada och sedan ännu gladare när det meddelades att man förlängt kontraktet med honom och höjt lönen. Thiago stannar! Wohoo!

Men, så kom då den här smällen. En riktig jävla smäll. En stjärnsmäll som ser ännu värre ut i ljuset av Pato/Tevez-affären. I januari hade vi chansen att sälja en av ligans mest skadebenägna spelare Il Paperino till just PSG för 310 miljoner. Allt för att finansiera ett köp av Tevez från Manchester City. Affären var klar, innan vår vän Silvo klev in igen, och “räddade kvar honom”. Där vet vi alla att det var dottern Barbara som spelade huvudrollen och de konspiratoriskt lagda funderar nog en hel del på om om hon inte ligger bakom dagens skandalaffär också?

Nej du Silvio. Jag har försvarat dig i alla lägen, men nu är det nog. Jag säger tack för den här tiden, gör en darttavla med ditt ansikte och säger vattene! Sälj klubben om du behöver pengar till bunga-bunga och din politiska karriär.

Följetongen fortsätter – hur mycket är en kund värd?

Idag knallade jag med anledning av gårdagens krångel ner på stan för att teckna nytt abonnemang hos Tele 2. Jag knallade in i butiken och förklarade hela min historia med deras konkurrent 3, och sade att jag var beredd att byta. Inga problem var svaret och säljaren var vänlig nog att påminna om att jag troligen får betala både 3 och eventuellt nytt abonnemang hos Tele 2 under själva uppsägningstiden hos 3. Nåväl, var min första tanke, det kan det vara värt men när jag sedan för säkerhets skull ställde kontrollfrågan om extra kostnader, framkom det att Tele 2 ville ha 99 kronor i startavgift. En avgift som tydligen inte gick att frångå, då säljaren sade att “den hade du fått även om du hade startat ett helt nytt abonnemang, utan att portera numret.” Det var droppen som fick mig att gå därifrån. Av ren princip. Om Tele 2 inte är redo att slopa en avgift på 99 kronor för att få en kund att gå från en långvarig relation med en konkurrent så är det hål i huvudet. Hade jag varit säljaren, hade jag erbjudit mig att inte bara nolla den avgiften utan även att lösa bindningstiden med 3. Det hade kostat ca 1300 kronor för dem, att få mig som kund och en extremt nöjd kund redan från början. Men, jag vill verkligen klargöra att jag inte hade som krav att Tele 2 skulle betala min avgift till 3 under uppsägninstiden, det var de 99 kronorna som var den principiella droppen.

Nu ikväll, ringde jag Tre för att ändra abonnemangsform. Då jag fortfarande planerar att byta leverantör inom kort så tycker jag det är meningslöst att betala så mycket jag gör och vill därför minimera förlusten. Men, via Mitt 3 kunde jag inte ändra trots att det tydligt står att jag inte har någon bindningstid.

Ringer supporten igen och får veta att jag tydligen har fel information. Mitt abonnemang, detsamma abonnemang som jag avbokade igår, har tydligen aktiverats och det är därför jag inte kan byta. Detta trots att informationen på Mitt 3 säger annorlunda. Vad ska man lita på när man inte kan lita på varken uppgifter som ges via webbtjänsten eller via supporten (som tidigare sagt att abonnemanget ej kommer att aktiveras)?

Jag får därför vänta till i morgon, ringa supporten igen och prata med abonnemangsavdelningen som går hem klockan 18 och försöka lösa problemet.

3 behandlar mig uruselt och nu byter jag leverantör – helt säkert denna gång

Kanske någon minns min senaste dust med 3 (Tre) gällande deras förmåga att knyta upp mig på ett nytt abonnemang trots att jag i princip inte ens hade diskuterat saken med dem. Det löste sig ju ganska bra då och jag var återigen en nöjd kund. Men nu är det fan nog.

Den 7 mars förbeställde jag HTC One X med ett Fast pris-abonnemang och 24 månaders bindningstid. 3 körde kampanj och jag hakade på. Men när telefonen började dyka upp i affärer på stan och jag fortfarande inte hört ett ljud så började jag ana oråd och tittade om jag var ensam. På 3:s Facebooksida och via deras Twitterkonto märkte jag att så inte var fallet. Fler var irriterade över det faktumet att de inte verkar ha planerat för en telefonrelease ett par dagar innan påsk, och inte satt tillräckligt stort fokus på att få ut telefonerna till  ivrigt väntande kunder.

Jag ringde därför till kundsupport och fick där meddelande om att den hade skickats och absolut senast skulle vara i min hand efter påskhelgen, dvs idag tisdag 10 april. När ingen telefon dykt upp kl 17 idag så ringde jag återigen supporten. Efter 13 minuter i telefonkö  förklarade jag att det hade ju varit enklare för mig att gå och köpa telefonen på stan, då hade jag haft den förra veckan. Killen i luren tittade efter lite i sina system och sade att telefonen ligger på uthämtningsstället. Med ett kolli-id skulle jag kunna hämta ut den. Eftersom jag inte fått något brev med uthämtningsinformation bad jag honom skicka kolli-id vilket kom efter en minut.När jag på Postens hemsida knappar in numret för att se om telefonen ligger på videobutiken eller på Ica blir jag lite chockad när jag ser att de har skickat telefonen till Dagslivs på Fridhemsplan! Efter att första vreden lagt sig förstår jag varför, antagligen därför att jag bodde i närheten för ca 5 år sedan och att min adress ligger kvar i deras system någonstans. Till saken hör dock att jag vid minst 4 tillfällen varit in i en fysisk butik på stan och bett dem ändra min adress, eftersom jag märkte att räkningar och annan information hamnade fel.

Jag har nu efter nya telefonköer pratat med kundsupport igen och jag sade som det var, att jag vill avbryta min beställning, avboka min abonnemangsbeställning och låta allt bero. Enligt killen jag pratade med ska det räcka med att låta telefonen ligga i 14 dagar så skickas den tillbaka och beställningen annulleras. Det lät ju för otroligt för att vara sant men  jag förklarade verkligen att jag inte vill höra sedan att jag sitter med ett abonnemang med 24 månaders bindningstid eller får betala någon straffavgift eller liknande. Jag fick dock garantier på att så inte var fallet, utan att alls skulle skickas tillbaka efter 14 dagar och att jag då har kvar min nuvarande abonnemangsfort (utan bindningtid) och är fri att göra vad jag vill efter detta.

Det jag kan säga är att 3 genom sitt otroligt klantiga agerande har tappat en kund som de haft en nära relation med i över 6 år.  Det första jag kommer att göra är att kolla vad andra leverantörer har att erbjuda. Man får ju faktiskt inte hur många chanser som helst.

 

Varför jag inte delar filmen om #kony2012

Flödet fylls av delningar idag. På både Facebook och Twitter ser jag vänner, okända och ovänner dela en film som heter Kony 2012 och som gjorts av en organisation som kallar sig Invisible Children. Men vad betyder det egentligen? Hos Fredrik Wass kan man läsa om att historien har flera sidor och liksom han vill jag inte bestämma vad som är rätt eller vad som är fel, men jag har svårt att helt okritiskt dela filmen och därmed känna mig nöjd över att ha dragit mitt strå till stacken. Varför resonerar jag då som jag gör? Jo av flera anledningar:

1. Vi har flera gånger sett saker som upprört stora massor och som spridit sig som en löpeld i sociala medier men som sedan visat sig mer eller mindre felaktiga. Jag tänker t.ex. på händelser som stormen kring Länsförsäkringar och deras så kallade homofobi eller filmen där väktare brottar ned en 12-åring vid Slussen. Även om både försäkringsbolag och väktare/vaktbolag agerade rejält klantigt i dessa båda fall så visade ju det som spred sig och upprörde inte hela sanningen.

2. Efter att ha läst Fredriks ovan nämnda blogginlägg inklusive länkmaterial (jag surfade med andra ord på internet så där härligt hypertextlänkat för första gången på länge) så är jag rädd att man genom att sprida filmen och därmed indirekt stötta filmens upphovsmän så riskerar man att stötta fel sak. Även här är jag källkritisk och tar inte orden för 100% sanna men bara ovissheten får mig att tveka. Ta bara dessa citat från visiblechildren.tumblr.com:

“The issue with taking out a man who uses a child army is that his bodyguards are children. Any effort to capture or kill him will almost certainly result in many children’s deaths[...]“

“Military intervention may or may not be the right idea, but people supporting KONY 2012 probably don’t realize they’re supporting the Ugandan military who are themselves raping and looting away”

Det finns fler kritiska texter som är värda att läsa innan man bara kastar sig ut i delandets fantastiska värld. Man kan till exempel ganska enkelt se att så jäkla stor del av Invisible Childrens insamlade pengar inte går till hjälp. På sida 6 i deras “Financial Statement” visar det sig nämligen att “endast” 32% av den totala summan som organisationen spenderade gick år 2010 gick till direkt hjälp.

3. Den tredje, och för mig viktigaste anledningen till att jag inte delar direkt utan att tänka genom, är att jag är trött på passiv aktivism, dvs en av sociala mediers stora baksida. Allt för många delar filmer, kopierar färdigproucerade statusuppdateringar eller går med i Facebookgrupper för att sedan känna att de dragit sitt strå till stacken för att hjälpa [sätt in valfri organisation eller utsatt grupp här]. Helt ärligt, vad gör det för skillnad? För just denna kampanj, mot Joseph Kony är det ju dessutom precis det som är hela kapanjens grundtanke. Att göra Kony mer känd så att man inte längre kan ignorera honom är deras grundtes och den håller i mina ögon inte ens i teorin. Hur länge har man inte känt till Saddam Hussein, galningen i Libyen eller varför inte min favoritdiktator Kim Jong Il? Rätt länge i alla fall och inte var det kännedomen kring dem som fick dem på fall.

Som av en slump såg jag ikväll en film som heter Machine Gun Preacher och det kunde inte ha varit en bättre dag för det. Filmen bygger på den sanna historien om Sam Childers som går från att vara problembarn och problemvuxen till att finna Jesus, bygga en kyrka för utsatta och slutligen starta ett barnhem i just Sudan för att hjälpa barn mot LRA och Joseph Kony. Eller varför inte nämna något lite närmare oss, nämligen Soppkök Stockholm, ett obundet och ideellt projekt där några helt vanliga människor fått nog och bjuckar hemlösa på soppa lite då och då. Eller som tredje och sista exempel tar jag det som ligger mig personligen närmast om hjärtat: barnhemmet i Ghana. Två driftiga tjejer från min hemort Sveg börjar från grunden och bygger barnhem i Ghana där de långsiktigt hjälper en hel by.

Där har vi tre riktiga exempel och tre saker som jag hellre stöttar än att dela en tveksam film. Så om ni som har delat eller tänker dela eller inte tänker dela Kony-filmen vill göra något på riktigt. Köp en tröja av Sam Childers, hjälp @foujan och gänget bakom Soppkök Stockholm genom att baka bröd eller stötta Elina och Mickan genom att ge ett bidrag. Sådana saker gör skillnad!

Nu ska jag se filmen om #kony2012 av Invisible Children och se om den är värd att dela.

Thåström – Live på Cirkus 2012-02-26

Thåström på Cirkus 2012

Igår var jag på Cirkus och såg en helt fantastisk konsert med Thåström. Den nya skivan “Beväpna dig med vingar”, är även det namnet på den låt som inleder den energiska showen, med en Thåström som spasmar runt på scenen som aldrig förr från sekund ett.

Gaffa skriver: “En uppvisning i hur man kör över sin publik” och SvD sätter rubriken till “Crescendonas kung tillbaka i perfekt form”. Jag kan inte göra annat än att hålla med. Den version av Ingen Neråtsång, eller det helt magiskt jävla dundrande introt till Främling överallt som jag och resten av publiken får höra gör att jag idag scannar av nätet efter biljetter till fler shower.

Och scenografin och ljuset. Världsklass är allt man kan säga. När hela scenen lyses upp och back dropen tas ned under sista extranumret Sönder Boulevard, och visar borttagna stolar, intrumentlådor och allt annat så är det verkligen naket 100%.

Thåström - Fan fan fan

En del filmer från framträdandet som troligtvis inte är i närheten av att göra showen rättvisa hittar ni här: http://bit.ly/thastromfilm

Nike Milano Kalibro Kobe

Nike Italien har gjort en fantastisk reklamfilm som anspelar på 70-talets italienska polisserier. För att få en så realistisk känsla som möjligt har man använt Enzo Castellari, mannen som bland annat regisserade originalversionen av The Inglorious Bastards, filmen som Tarrantino gjorde en remake av för några år sedan. Den som gillar filmgenren Giallo eller det som brukar kallas Poliziotteschi (Italo Crime) kommer känna igen sig och älska den här reklamen.

Genom att inkludera ett helt gäng av italienska idrottare, som Gennaro Gattuso, Alberto Aquilani, Claudio Marchisio, Marco Materazzi och Gianpaolo Pazzini har man fått ihop en film där hjälpten Kobe “Black Mamba” Bryant i slutet möter Wesley Sneijder. Vem som vinner den fajten ser ni nedan.

En dröm om Per, Johan, Cristofer, en svävare, Sveg, TS och Dulleråsen.

I natt jag drömde…

Vaknade i morse med ett leende på läpparna. Inte så mycket för att det var en kall, mörk och moddig torsdag i mitten av januari, som för att jag haft en fantastisk dröm. Här följer ett försök att berätta händelsegången, med risk för att det inte blir en helt logiskt sammanhängande historia.

Det hela började med att jag sökte ett nytt jobb, eller egentligen sökte jag det inte utan det mer eller midre ramlade över mig, tillkom som av en slump. Helt plötsligt satt jag där på en anställningsintervju, och grillades av Cristofer Brugge. Företaget som ville anställa mig var inte Search Integration, utan mer en kombination av det, Jajdo och Kenneth Danielssons Wisely. En digital medie- och produktionsbyrå som ändå helt arbetade som ideell hjälporganisation. Nåväl, det började med att jag fick berätta om mig själv helt fritt och jag berättade om min livshistoria, om hur jag föddes i Östersund, flyttade till Sveg vid 1 års ålder, gick i skola, jobbade och slutligen hamnade här i Nacka via Farsta, Hammarbyhöjden, Florens, Skövde, Örebro, Skövde igen, Rågsved och Kungsholmen. Som ni förstår blev det en ganska långdragen historia och lägg då till att jag fick in fakta som att mamma arbetade som barnmorska och att pappa varit fårbonde i snart 15 år vid sidan av sitt vanliga jobb.

Intervjun gick rätt bra och Cristofer frågade vad jag hade gjort här i Stockholm senaste åren. Jag berättade då om min tid på TS. Cristofer såg frågande ut och jag vände mig då mot de två äldre damerna som satt på andra sidan av bordet. Dessa två arbetade som printplanerare och när jag i ett försök att få dem på min sida, sade “Ja, ni som har varit med ett tag och kan det här vet vad jag menar.” Mer hann jag inte säga förrän jag såg Per The Man Pettersson sitta ihopklämd mellan dem. Det som var lite lustigt med Pers närvaro, var att han hade sitt vanliga huvud, men det satt på en liten pojkes kropp. I drömmen var dock detta inget som jag reagerade på för fem öre. Hans ansikte sken upp i ett gigantiskt leende och i samma ögonblick sade Cristofer helt enkelt att jobbet vad mitt. Den glädje jag kände var enorm. Äntligen skulle jag få arbeta med min dröm, på en iddeell hjälporganisation i digital mediebyråkostym!

Därefter befann jag och Cristofer oss plötsligen ute till sjöss, i en bukt med taggiga klippor. Vi åkte på en slags svävare som ändå hade stora hjul som liksom skovlade vatten vilket fick svävaren att gå framåt. Styrningen påminde lite om en radiostyrd helikopter och det var inte helt enkelt att navigera. Vi rörde oss mot land, och kom fram till en strandbank på det skotska höglandet. Överallt syntes bara gröna sköna berg och djupa dalar. Allt inbäddat i en romantisk dimma. Luften var grå och fuktig, precis som i en film.
Vi gick mot toppen av berget och möttes där uppe av Johan Ronnestam som stod och log. Efter en kort konversation vars innehåll jag tyvärr redan glömt, lade han armen om min axel och vände mig om. Plötsligt tittade vi nedför den gröna kullen och där nere fanns längre ingen dal, utan där låg New York i all sin prakt. Höghusens lampor gnistrade och Johans kommentar var något i stil med “Titta noga, vackrare utsikt än så här finns inte”. Detta upprepade han ett par gånger, som för att verkligen se om jag höll med på riktigt eller om jag fejkade det hela. Jag insåg så klart att det hela var ett test, Johan ingick så klart i anställnignsförfarandet. Jag sade därför “Ja, otroligt vackert” när det enda jag tänkte var “Det här är ingenting mot utsikten vi har över kalhygget i Dulleråsen“.

När vi en stund senare vadnrade nedför kullen, mot svävarmaskinen igen sade han plötslgit “Ok, jobbet är ditt”. Jag log inombords av förnöjelse och tänkte kaxigt “Haha, här kommer du och tror att du anställer mig när jag redan har fått jobbet av Cristofer för länge sedan”. Någonstans i denna veva fick jag även en Macbook Air som jag genast provade och även om jag var lite ringrostig så funkade det fint. Det svåraste var att det inte fanns någon CTRL-tangent vilket ställde till en del problem.

Väl nere vid stranden kunde jag inte hålla mig längre, utan sade helt enket att utsikten där uppe hade varitfin, men absolut inte vackrare än den här och höll upp ett foto föreställande det tdigare nämnda hygget i Norrland. Jag sade att det var i Sveg (säger ofta det eftersom ingen vet var Lillhärdal eller ännu mindre Dulleråsen ligger). Johan kommenterade då: “Sveg, men du den hålan. Vilket ställe!” och i det ögonblicket visste jag direkt att jag inte ville ha jobbet. Att jobba med någon som avskydde Sveg gick inte för sig och jag sade därför att jag hade ångrat mig och att jag inte var det minsta intresserad av jobbet.

Någonstans där vaknade jag, med ett leende som sagt och jag vet frotfarande inte om jag var nöjd med att ha stått upp för mig själv, att jag med lätthet fick ett drömjobb eller om det var min längtan till Norrland som gjorde sig påmind. Oavsett, så var det en grymt bra dröm!