Varför jag inte delar filmen om #kony2012

Flödet fylls av delningar idag. På både Facebook och Twitter ser jag vänner, okända och ovänner dela en film som heter Kony 2012 och som gjorts av en organisation som kallar sig Invisible Children. Men vad betyder det egentligen? Hos Fredrik Wass kan man läsa om att historien har flera sidor och liksom han vill jag inte bestämma vad som är rätt eller vad som är fel, men jag har svårt att helt okritiskt dela filmen och därmed känna mig nöjd över att ha dragit mitt strå till stacken. Varför resonerar jag då som jag gör? Jo av flera anledningar:

1. Vi har flera gånger sett saker som upprört stora massor och som spridit sig som en löpeld i sociala medier men som sedan visat sig mer eller mindre felaktiga. Jag tänker t.ex. på händelser som stormen kring Länsförsäkringar och deras så kallade homofobi eller filmen där väktare brottar ned en 12-åring vid Slussen. Även om både försäkringsbolag och väktare/vaktbolag agerade rejält klantigt i dessa båda fall så visade ju det som spred sig och upprörde inte hela sanningen.

2. Efter att ha läst Fredriks ovan nämnda blogginlägg inklusive länkmaterial (jag surfade med andra ord på internet så där härligt hypertextlänkat för första gången på länge) så är jag rädd att man genom att sprida filmen och därmed indirekt stötta filmens upphovsmän så riskerar man att stötta fel sak. Även här är jag källkritisk och tar inte orden för 100% sanna men bara ovissheten får mig att tveka. Ta bara dessa citat från visiblechildren.tumblr.com:

”The issue with taking out a man who uses a child army is that his bodyguards are children. Any effort to capture or kill him will almost certainly result in many children’s deaths[...]”

”Military intervention may or may not be the right idea, but people supporting KONY 2012 probably don’t realize they’re supporting the Ugandan military who are themselves raping and looting away”

Det finns fler kritiska texter som är värda att läsa innan man bara kastar sig ut i delandets fantastiska värld. Man kan till exempel ganska enkelt se att så jäkla stor del av Invisible Childrens insamlade pengar inte går till hjälp. På sida 6 i deras ”Financial Statement” visar det sig nämligen att ”endast” 32% av den totala summan som organisationen spenderade gick år 2010 gick till direkt hjälp.

3. Den tredje, och för mig viktigaste anledningen till att jag inte delar direkt utan att tänka genom, är att jag är trött på passiv aktivism, dvs en av sociala mediers stora baksida. Allt för många delar filmer, kopierar färdigproucerade statusuppdateringar eller går med i Facebookgrupper för att sedan känna att de dragit sitt strå till stacken för att hjälpa [sätt in valfri organisation eller utsatt grupp här]. Helt ärligt, vad gör det för skillnad? För just denna kampanj, mot Joseph Kony är det ju dessutom precis det som är hela kapanjens grundtanke. Att göra Kony mer känd så att man inte längre kan ignorera honom är deras grundtes och den håller i mina ögon inte ens i teorin. Hur länge har man inte känt till Saddam Hussein, galningen i Libyen eller varför inte min favoritdiktator Kim Jong Il? Rätt länge i alla fall och inte var det kännedomen kring dem som fick dem på fall.

Som av en slump såg jag ikväll en film som heter Machine Gun Preacher och det kunde inte ha varit en bättre dag för det. Filmen bygger på den sanna historien om Sam Childers som går från att vara problembarn och problemvuxen till att finna Jesus, bygga en kyrka för utsatta och slutligen starta ett barnhem i just Sudan för att hjälpa barn mot LRA och Joseph Kony. Eller varför inte nämna något lite närmare oss, nämligen Soppkök Stockholm, ett obundet och ideellt projekt där några helt vanliga människor fått nog och bjuckar hemlösa på soppa lite då och då. Eller som tredje och sista exempel tar jag det som ligger mig personligen närmast om hjärtat: barnhemmet i Ghana. Två driftiga tjejer från min hemort Sveg börjar från grunden och bygger barnhem i Ghana där de långsiktigt hjälper en hel by.

Där har vi tre riktiga exempel och tre saker som jag hellre stöttar än att dela en tveksam film. Så om ni som har delat eller tänker dela eller inte tänker dela Kony-filmen vill göra något på riktigt. Köp en tröja av Sam Childers, hjälp @foujan och gänget bakom Soppkök Stockholm genom att baka bröd eller stötta Elina och Mickan genom att ge ett bidrag. Sådana saker gör skillnad!

Nu ska jag se filmen om #kony2012 av Invisible Children och se om den är värd att dela.