Berlusconi vattene – säljer Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva till PSG

Fan. Fan fan fan. Så sammanfattas enklast mina känslor just nu.

Det var 1986, jag var 11 år och min pappa hämtade några kartonger med saker från när han var liten. Han hade hittat dem hemma hos min farmor och tänkte väl egentligen slänga allting direkt men gjorde en sista koll. Och glad är jag för det. Eller var åtminstone glad tills idag. I en av lådorna låg nämligen en Milan-pin, en klubbnål som han gav till mig och som är starten på allt. Nålen hade han i sin tur fått av sin pappa när han var liten och vid samma tillfälle hade pappas bror fått en Inter-nål. Ibland har man en jäkla tur.

Från början var jag i ärlighetens namn inte speciellt engagerad. Inte så mycket för att jag inte var intresserad, utan mer på grund av att jag som 11-åring i en liten by i Norrlands inland inte hade tillgång till någon som helst information om laget. Tidningarna skrev på sin höjd om italiensk fotboll i resultattabellerna och varken TV eller radio rapporterade någonting alls om ligan. Det var helt enkelt svårt att vara insatt och engagerad och därför var det den där klubbnålen som var det enda rödsvarta i mitt liv just då.

Två år senare, tog dock engagemanget mer fart. Det var EM och Holland dominerade, mycket tack vare tre spelare vid namn Rijkaard, van Basten och Gullit. Holland vann guldet och tack vare dessa tre spelare kändes det som en seger även för mig. Vid den här tidpunkten var det knappt någon i min närhet som visste vad Milan var. Det var Premier Leauge som gällde och mina kompisar höll på lag som Liverpool, Southhampton och någon stackare kom med Gunnerströja. Men åren gick och sakta började man märka ett litet intresse växa, mer och mer, år efter år. En dag dök Hegerfors upp i rutan i Uno Kryss Due och sedan kom Robban Perlskog med Futbal Mundial. Jag började prenumerera på Vi Tippa som var en för den tiden outtömlig informationskälla och jag började känna att jag hade koll på laget. Runt omkring mig, fick andra också mer koll på ligan. Jag märkte att folk visste vad jag pratade om när jag nämnde spelarnamn. Ingen frågade vilket lags tröja jag hade på mig efter jag 1992 hade köpt min första Milantröja på en turistaffär i Padova. Och diskussionerna kring monstervärvningen av Lentini, 13 miljoner brittiska pund. Herregud, hur kunde en spelare vara värd så mycket?!

Sedan dess har det rullat på. I 26 år har jag alltså mer eller mindre stöttat laget. I lika många år har jag nästan oförskämt öppet stöttat dess president och ägare Berlusconi. Silvio, en halvfascistisk troligen maffiasammankopplad mansgris som ingen vettig människa egentligen kan tycka om. Men, det han gjorde när han 1986 (alltså samma år som mig) tog ett kliv in i AC Milan var att rädda klubben från konkurs och därefter skapa ett lag lika mäktigt som romarriket. Rekordet på att vara obesegrad i 58 raka matcher i ligan. Sebastiano Rossis 929 minuter utan insläppt mål. Köpet av Ballon d’Or-vinnaren Jean-Pierre Papin från Marseille som en grej för att hålla honom från konkurrenterna (han satt rätt mycket på bänken). Dessa och fler saker är fakta som inte skulle varit verklighet utan honom. Därför har jag under alla år blundat med ena ögat och älskat honom med det andra. Så mycket att jag när jag registrerade min första mailadress, inte valde anders@hotmail.com utan berlusconi@hotmail.com (japp, anders var ledigt då). Jag byggde Svegs IBK:S hemsida, lade den på en gratisserver och valde användarnamnet…japp, Berlusconi. Hade det varit idag, hade jag snarare valt berlusconivattene@hotmail.com

Idag, just idag, känns den tiden romantisk, långt borta och nästan helt bortkastad. Det rödsvarta hjärtat har blivit nästan enbart svart då den ledning i form av Silvio Berlusconi och Adriano Galliani har slarvat, ljugit och sålt, inte bara en utan två av de bästa spelarna i världen.

Jag har full förståelse för att ekonomin är ansträngd. Berlusconi åkte på miljardböter för något år sedan, den Italienska ekonomin är generellt sett nere i ett svart hål och det är klart att även guldbyxornas fickor har ett begränsat djup. Det är inte det jag är ledsen över, arg och besviken på. Det jag känner mest är ett svek.

Att sälja Ibrahimovic, en fantastisk spelare som skottat in mål är dumt (även om jag med tanke på lön och ålder kan förstå det). Att sälja Thiago Silva, en av världens absolut bästa försvarare och med en lång karriär framför sig är riktigt jävla dumt. Att sälja båda är helt jävla uselt. Att dessutom sälja de båda för en peng som är så pinsamt låg som 65 miljoner Euro är så dumt att jag inte ens kan försöka förstå. Och som extra krydda, säljs de till Leonardo, en före detta spelare som misslyckades med sitt uppdrag i Milan och sedan pissade på oss genom att gå raka spåret till Inter Merda.

Men, om man nu antar att det finns en ekonomisk anledning bakom affären så har man ändå ljugit och svikit oss supportrar. Tidigare i år, när Thiago Silva var på väg ”räddades” han kvar i klubben av Silvio, varpå flera i hans närhet uttalar att ”det är årets bästa värvning”. De flesta av fansen trodde honom dock inte utan förstod att det var ett försök att skyla över ett misslyckat försök till en försäljning. Men, vi blev ändå glada och sedan ännu gladare när det meddelades att man förlängt kontraktet med honom och höjt lönen. Thiago stannar! Wohoo!

Men, så kom då den här smällen. En riktig jävla smäll. En stjärnsmäll som ser ännu värre ut i ljuset av Pato/Tevez-affären. I januari hade vi chansen att sälja en av ligans mest skadebenägna spelare Il Paperino till just PSG för 310 miljoner. Allt för att finansiera ett köp av Tevez från Manchester City. Affären var klar, innan vår vän Silvo klev in igen, och ”räddade kvar honom”. Där vet vi alla att det var dottern Barbara som spelade huvudrollen och de konspiratoriskt lagda funderar nog en hel del på om om hon inte ligger bakom dagens skandalaffär också?

Nej du Silvio. Jag har försvarat dig i alla lägen, men nu är det nog. Jag säger tack för den här tiden, gör en darttavla med ditt ansikte och säger vattene! Sälj klubben om du behöver pengar till bunga-bunga och din politiska karriär.