I natt jag drömde…
Vaknade i morse med ett leende på läpparna. Inte så mycket för att det var en kall, mörk och moddig torsdag i mitten av januari, som för att jag haft en fantastisk dröm. Här följer ett försök att berätta händelsegången, med risk för att det inte blir en helt logiskt sammanhängande historia.
Det hela började med att jag sökte ett nytt jobb, eller egentligen sökte jag det inte utan det mer eller midre ramlade över mig, tillkom som av en slump. Helt plötsligt satt jag där på en anställningsintervju, och grillades av Cristofer Brugge. Företaget som ville anställa mig var inte Search Integration, utan mer en kombination av det, Jajdo och Kenneth Danielssons Wisely. En digital medie- och produktionsbyrå som ändå helt arbetade som ideell hjälporganisation. Nåväl, det började med att jag fick berätta om mig själv helt fritt och jag berättade om min livshistoria, om hur jag föddes i Östersund, flyttade till Sveg vid 1 års ålder, gick i skola, jobbade och slutligen hamnade här i Nacka via Farsta, Hammarbyhöjden, Florens, Skövde, Örebro, Skövde igen, Rågsved och Kungsholmen. Som ni förstår blev det en ganska långdragen historia och lägg då till att jag fick in fakta som att mamma arbetade som barnmorska och att pappa varit fårbonde i snart 15 år vid sidan av sitt vanliga jobb.
Intervjun gick rätt bra och Cristofer frågade vad jag hade gjort här i Stockholm senaste åren. Jag berättade då om min tid på TS. Cristofer såg frågande ut och jag vände mig då mot de två äldre damerna som satt på andra sidan av bordet. Dessa två arbetade som printplanerare och när jag i ett försök att få dem på min sida, sade ”Ja, ni som har varit med ett tag och kan det här vet vad jag menar.” Mer hann jag inte säga förrän jag såg Per The Man Pettersson sitta ihopklämd mellan dem. Det som var lite lustigt med Pers närvaro, var att han hade sitt vanliga huvud, men det satt på en liten pojkes kropp. I drömmen var dock detta inget som jag reagerade på för fem öre. Hans ansikte sken upp i ett gigantiskt leende och i samma ögonblick sade Cristofer helt enkelt att jobbet vad mitt. Den glädje jag kände var enorm. Äntligen skulle jag få arbeta med min dröm, på en iddeell hjälporganisation i digital mediebyråkostym!
Därefter befann jag och Cristofer oss plötsligen ute till sjöss, i en bukt med taggiga klippor. Vi åkte på en slags svävare som ändå hade stora hjul som liksom skovlade vatten vilket fick svävaren att gå framåt. Styrningen påminde lite om en radiostyrd helikopter och det var inte helt enkelt att navigera. Vi rörde oss mot land, och kom fram till en strandbank på det skotska höglandet. Överallt syntes bara gröna sköna berg och djupa dalar. Allt inbäddat i en romantisk dimma. Luften var grå och fuktig, precis som i en film.
Vi gick mot toppen av berget och möttes där uppe av Johan Ronnestam som stod och log. Efter en kort konversation vars innehåll jag tyvärr redan glömt, lade han armen om min axel och vände mig om. Plötsligt tittade vi nedför den gröna kullen och där nere fanns längre ingen dal, utan där låg New York i all sin prakt. Höghusens lampor gnistrade och Johans kommentar var något i stil med ”Titta noga, vackrare utsikt än så här finns inte”. Detta upprepade han ett par gånger, som för att verkligen se om jag höll med på riktigt eller om jag fejkade det hela. Jag insåg så klart att det hela var ett test, Johan ingick så klart i anställnignsförfarandet. Jag sade därför ”Ja, otroligt vackert” när det enda jag tänkte var ”Det här är ingenting mot utsikten vi har över kalhygget i Dulleråsen”.
När vi en stund senare vadnrade nedför kullen, mot svävarmaskinen igen sade han plötslgit ”Ok, jobbet är ditt”. Jag log inombords av förnöjelse och tänkte kaxigt ”Haha, här kommer du och tror att du anställer mig när jag redan har fått jobbet av Cristofer för länge sedan”. Någonstans i denna veva fick jag även en Macbook Air som jag genast provade och även om jag var lite ringrostig så funkade det fint. Det svåraste var att det inte fanns någon CTRL-tangent vilket ställde till en del problem.
Väl nere vid stranden kunde jag inte hålla mig längre, utan sade helt enket att utsikten där uppe hade varitfin, men absolut inte vackrare än den här och höll upp ett foto föreställande det tdigare nämnda hygget i Norrland. Jag sade att det var i Sveg (säger ofta det eftersom ingen vet var Lillhärdal eller ännu mindre Dulleråsen ligger). Johan kommenterade då: ”Sveg, men du den hålan. Vilket ställe!” och i det ögonblicket visste jag direkt att jag inte ville ha jobbet. Att jobba med någon som avskydde Sveg gick inte för sig och jag sade därför att jag hade ångrat mig och att jag inte var det minsta intresserad av jobbet.
Någonstans där vaknade jag, med ett leende som sagt och jag vet frotfarande inte om jag var nöjd med att ha stått upp för mig själv, att jag med lätthet fick ett drömjobb eller om det var min längtan till Norrland som gjorde sig påmind. Oavsett, så var det en grymt bra dröm!
