Min kommentar om en polis kommentar om polisens Facebookgrupp UMF

Peppe Larsson (@PeppeUMF) och jag inledde för en tid sedan diskussion på Twitter om den omtalade Facebookgruppen UMF där poliser skrivit och kommenterat diverse personer och händelser på ett sätt som inte kan ses annat än förkastligt. Min och Peppes diskussion började genom att Peppe twittrade att medierna inte gav en rättvis bild av UMF och jag frågade helt sonika vilken den rätta bilden var och ifrågasatte varför det har fått fortgå. Peppe utlovade att återkomma i saken och ikväll gjorde han det genom att skicka länken till en artikel han skrivit i Polistidningen.

Jag tycker att texten ger en bra bild av grundtanken med gruppen, varför den startades och ger dessutom några exempel på en del positiva saker den medfört för poliskåren. Men tyvärr ger den inte några svar alls på mina ursprungliga funderingar. Den säger t.ex. ingenting om varför det har fått fortgå att en del poliser har fått uttrycka sig nedsättande och hånfullt om mer eller mindre kända personer och händelser. Inte heller svarar den på vad man kommer göra framöver utan ger mer ett intryck av att man låter det hela blåsa över och köra på som vanligt. I ett fall framstår det till och med som att Peppe (trots att han i meningen innan påstår tvärt om) faktiskt tycker att det är rätt okej att skriva sådana kommentarer:

”Jag tar starkt avstånd från vissa uttalanden från kollegor, men ordspråket ‘som man bäddar får man ligga’ ligger i vissa fall nära till hands.”

Just detta uttalande tolkar jag som att om man kritiserar polisen och säger att de är rasister så får man skylla sig själv om man blir kallad ”tragisk människa”, ”sopa” eller att man egentligen borde sitta på psyket.

En annan del av texten jag funderar över är t.ex. förklaringen till att UMF är en stängd grupp. Enligt Peppe är det ”…för att få kollegor att tänka till och reflektera över hur och vad man skriver.” Vi kan väl ganska omedelbart säga att man missade målet på den punkten.

En sak har man däremot lyckats med. Inga kommentarer eller inlägg skulle raderas utan alla skulle ha rätt att uttrycka sig eftersom tanken är att gruppen skulle ha högt i tak. Och sekelskifteshögt blev det. Påståendet kring detta avslutas sedan med ”Rätt eller fel? Vem avgör?” Jag tycker att det ganska tydligt att det var fel.

Jag vet att av 5000 poliser så är inte alla rötägg. Jag vet också att av dessa 5000 poliser finns säkert en och annan som gärna skulle vilja säga emot. Och av dessa 5000 poliser känner sig säkert massor orättvist behandlade och uthängda som grupp på grund av ett antal individers felsteg. Men det är också så att med polisyrket kommer ett ansvar. Man måste hela tiden vara lite bättre än alla andra, det ligger liksom i polisens natur. Har man befogenheter att gripa personer och bära vapen så måste man förvalta det förtroendet genom att visa att man förtjänar det. Så påståenden om att ”som man bäddar får man ligga” bevisar enligt mig egentligen bara det som ganska många tycker och känner, att polisväsendet har en allt för stor förmåga att både skydda och gärna klappa varandras ryggar. Hur kan man annars förklara att det har fått fortgå? Prat om högt i tak och att alla ska komma till tals är rent nonsens. Nu går jag till extremen, men vad hade hänt om någon hade skrivit rasistiska eller nazisistka kommentarer? Hade det också räknats som högt i tak?

Polisen som grupp har alltid varit utsatt för påhopp och motsättningar. Det är givetvis någonting som i en ultimat värld borde förändras och försvinna men så länge ryggdunkandet och blundandet fortsätter så kommer det inte bli så. Visst, det är enskilda poliser som i grund och botten agerar felaktigt men de som står och tittar på får ta på sig en minst lika stor del av ansvaret för att förtroendet för kåren sjunker. Varför sade ingen ifrån? Varför gick inte de som inte höll med ur gruppen?

Ett annat externt exempel som visar på samma sak är det omtalade ”klistermärken på hjälmen” från derbymatchen mellan DIF-aik. En polis agerade fullkomligt idiotiskt, men det finns ganska starka bildbevis på att han inte var ensam lagens väktare där ute på Södermalm. Någon kollega MÅSTE väl ändå ha sett de där klisterlapparna och någon kollega borde väl därför ha sagt ifrån. INNAN de klev ur bilen och ställde sig redo. Detta exempel har som sagt inget med UMF att göra men det visar på samma sak: att polisen som grupp aldrig eller mycket mycket sällan erkänner eller visar att de faktiskt också kan ha fel, varken extern och helt tydligt inte heller internt.

Snälla polisen: gör om, gör rätt.

Och Peppe, tack för att du faktiskt tog dig tid att försöka förklara. Som du förstår tycker jag inte du lyckades, men slå en pling så bjuder jag på snutkaffe så kan vi snacka vi om det.

Fancy Box Subscription – första leveransen

Förra veckan fick jag ett SMS: ”Avisering från FedEx. Din försändelse förväntas ankomma inom kort bla bla…” Jag funderade och funderade men kunde för mitt liv inte komma på vad jag hade beställt. Forskade lite och paketet var skeppat från nån liten by i Ohio så jag började tro att det var ett hoax. Men så, idag efter sedvanlig strul med leverans på dagtid från FedEx så kom paketet.

Fancy Box

Som synes på bilden var det från The Fancy och när jag såg det gick det upp ett ljus. För någon månad sedan beställde jag en Fancy Box Subscription. Det hela går ut på att man varje månad får en låda skickad till sig från The Fancy, fylld med saker som de väljer. Man vet alltså inte vad man beställer och i mina ögon gör det hela saken bara mer rolig. Kostnaden var när jag beställde $30 + frakt (totalt $47). Nu har kostnaden höjts till $45 + frakt men vi som hann med innan fortsätter att betala ”bara” 30 dollars.

Första tanken var att göra en unboxingvideo men batteriet i videokameran ar helt dött så det blev några risiga mobilbilder på innehållet istället. Rätt okej innehåll tycker jag.

Fancy Box Content 1 Fancy Box Content 2 Fancy Box Content 3

Fancy Box Content 4 Fancy Box Content 5 Fancy Box Content 6

1. Cold Fish Ice Cube Tray från GAMA GO (värde $15)
2. All My Friends Are Dead (värde $10)
3. Touch Screen Gloves från Mujjo (värde $32)
4. All Purpose Congratulation Card (värde $15)
5. USB Drive från infothink (hittar ej på The Fancy)
6. Verse Headphones från Urban Beatz (värde $40)

Det verkar som att de flesta andra utskickade lådor har samma innehåll. Hittade dock en amerikan som istället för USB-minnet fick en nice tröja istället.

Följetongen fortsätter – hur mycket är en kund värd?

Idag knallade jag med anledning av gårdagens krångel ner på stan för att teckna nytt abonnemang hos Tele 2. Jag knallade in i butiken och förklarade hela min historia med deras konkurrent 3, och sade att jag var beredd att byta. Inga problem var svaret och säljaren var vänlig nog att påminna om att jag troligen får betala både 3 och eventuellt nytt abonnemang hos Tele 2 under själva uppsägningstiden hos 3. Nåväl, var min första tanke, det kan det vara värt men när jag sedan för säkerhets skull ställde kontrollfrågan om extra kostnader, framkom det att Tele 2 ville ha 99 kronor i startavgift. En avgift som tydligen inte gick att frångå, då säljaren sade att ”den hade du fått även om du hade startat ett helt nytt abonnemang, utan att portera numret.” Det var droppen som fick mig att gå därifrån. Av ren princip. Om Tele 2 inte är redo att slopa en avgift på 99 kronor för att få en kund att gå från en långvarig relation med en konkurrent så är det hål i huvudet. Hade jag varit säljaren, hade jag erbjudit mig att inte bara nolla den avgiften utan även att lösa bindningstiden med 3. Det hade kostat ca 1300 kronor för dem, att få mig som kund och en extremt nöjd kund redan från början. Men, jag vill verkligen klargöra att jag inte hade som krav att Tele 2 skulle betala min avgift till 3 under uppsägninstiden, det var de 99 kronorna som var den principiella droppen.

Nu ikväll, ringde jag Tre för att ändra abonnemangsform. Då jag fortfarande planerar att byta leverantör inom kort så tycker jag det är meningslöst att betala så mycket jag gör och vill därför minimera förlusten. Men, via Mitt 3 kunde jag inte ändra trots att det tydligt står att jag inte har någon bindningstid.

Ringer supporten igen och får veta att jag tydligen har fel information. Mitt abonnemang, detsamma abonnemang som jag avbokade igår, har tydligen aktiverats och det är därför jag inte kan byta. Detta trots att informationen på Mitt 3 säger annorlunda. Vad ska man lita på när man inte kan lita på varken uppgifter som ges via webbtjänsten eller via supporten (som tidigare sagt att abonnemanget ej kommer att aktiveras)?

Jag får därför vänta till i morgon, ringa supporten igen och prata med abonnemangsavdelningen som går hem klockan 18 och försöka lösa problemet.

3 behandlar mig uruselt och nu byter jag leverantör – helt säkert denna gång

Kanske någon minns min senaste dust med 3 (Tre) gällande deras förmåga att knyta upp mig på ett nytt abonnemang trots att jag i princip inte ens hade diskuterat saken med dem. Det löste sig ju ganska bra då och jag var återigen en nöjd kund. Men nu är det fan nog.

Den 7 mars förbeställde jag HTC One X med ett Fast pris-abonnemang och 24 månaders bindningstid. 3 körde kampanj och jag hakade på. Men när telefonen började dyka upp i affärer på stan och jag fortfarande inte hört ett ljud så började jag ana oråd och tittade om jag var ensam. På 3:s Facebooksida och via deras Twitterkonto märkte jag att så inte var fallet. Fler var irriterade över det faktumet att de inte verkar ha planerat för en telefonrelease ett par dagar innan påsk, och inte satt tillräckligt stort fokus på att få ut telefonerna till  ivrigt väntande kunder.

Jag ringde därför till kundsupport och fick där meddelande om att den hade skickats och absolut senast skulle vara i min hand efter påskhelgen, dvs idag tisdag 10 april. När ingen telefon dykt upp kl 17 idag så ringde jag återigen supporten. Efter 13 minuter i telefonkö  förklarade jag att det hade ju varit enklare för mig att gå och köpa telefonen på stan, då hade jag haft den förra veckan. Killen i luren tittade efter lite i sina system och sade att telefonen ligger på uthämtningsstället. Med ett kolli-id skulle jag kunna hämta ut den. Eftersom jag inte fått något brev med uthämtningsinformation bad jag honom skicka kolli-id vilket kom efter en minut.När jag på Postens hemsida knappar in numret för att se om telefonen ligger på videobutiken eller på Ica blir jag lite chockad när jag ser att de har skickat telefonen till Dagslivs på Fridhemsplan! Efter att första vreden lagt sig förstår jag varför, antagligen därför att jag bodde i närheten för ca 5 år sedan och att min adress ligger kvar i deras system någonstans. Till saken hör dock att jag vid minst 4 tillfällen varit in i en fysisk butik på stan och bett dem ändra min adress, eftersom jag märkte att räkningar och annan information hamnade fel.

Jag har nu efter nya telefonköer pratat med kundsupport igen och jag sade som det var, att jag vill avbryta min beställning, avboka min abonnemangsbeställning och låta allt bero. Enligt killen jag pratade med ska det räcka med att låta telefonen ligga i 14 dagar så skickas den tillbaka och beställningen annulleras. Det lät ju för otroligt för att vara sant men  jag förklarade verkligen att jag inte vill höra sedan att jag sitter med ett abonnemang med 24 månaders bindningstid eller får betala någon straffavgift eller liknande. Jag fick dock garantier på att så inte var fallet, utan att alls skulle skickas tillbaka efter 14 dagar och att jag då har kvar min nuvarande abonnemangsfort (utan bindningtid) och är fri att göra vad jag vill efter detta.

Det jag kan säga är att 3 genom sitt otroligt klantiga agerande har tappat en kund som de haft en nära relation med i över 6 år.  Det första jag kommer att göra är att kolla vad andra leverantörer har att erbjuda. Man får ju faktiskt inte hur många chanser som helst.

 

Varför jag inte delar filmen om #kony2012

Flödet fylls av delningar idag. På både Facebook och Twitter ser jag vänner, okända och ovänner dela en film som heter Kony 2012 och som gjorts av en organisation som kallar sig Invisible Children. Men vad betyder det egentligen? Hos Fredrik Wass kan man läsa om att historien har flera sidor och liksom han vill jag inte bestämma vad som är rätt eller vad som är fel, men jag har svårt att helt okritiskt dela filmen och därmed känna mig nöjd över att ha dragit mitt strå till stacken. Varför resonerar jag då som jag gör? Jo av flera anledningar:

1. Vi har flera gånger sett saker som upprört stora massor och som spridit sig som en löpeld i sociala medier men som sedan visat sig mer eller mindre felaktiga. Jag tänker t.ex. på händelser som stormen kring Länsförsäkringar och deras så kallade homofobi eller filmen där väktare brottar ned en 12-åring vid Slussen. Även om både försäkringsbolag och väktare/vaktbolag agerade rejält klantigt i dessa båda fall så visade ju det som spred sig och upprörde inte hela sanningen.

2. Efter att ha läst Fredriks ovan nämnda blogginlägg inklusive länkmaterial (jag surfade med andra ord på internet så där härligt hypertextlänkat för första gången på länge) så är jag rädd att man genom att sprida filmen och därmed indirekt stötta filmens upphovsmän så riskerar man att stötta fel sak. Även här är jag källkritisk och tar inte orden för 100% sanna men bara ovissheten får mig att tveka. Ta bara dessa citat från visiblechildren.tumblr.com:

”The issue with taking out a man who uses a child army is that his bodyguards are children. Any effort to capture or kill him will almost certainly result in many children’s deaths[...]”

”Military intervention may or may not be the right idea, but people supporting KONY 2012 probably don’t realize they’re supporting the Ugandan military who are themselves raping and looting away”

Det finns fler kritiska texter som är värda att läsa innan man bara kastar sig ut i delandets fantastiska värld. Man kan till exempel ganska enkelt se att så jäkla stor del av Invisible Childrens insamlade pengar inte går till hjälp. På sida 6 i deras ”Financial Statement” visar det sig nämligen att ”endast” 32% av den totala summan som organisationen spenderade gick år 2010 gick till direkt hjälp.

3. Den tredje, och för mig viktigaste anledningen till att jag inte delar direkt utan att tänka genom, är att jag är trött på passiv aktivism, dvs en av sociala mediers stora baksida. Allt för många delar filmer, kopierar färdigproucerade statusuppdateringar eller går med i Facebookgrupper för att sedan känna att de dragit sitt strå till stacken för att hjälpa [sätt in valfri organisation eller utsatt grupp här]. Helt ärligt, vad gör det för skillnad? För just denna kampanj, mot Joseph Kony är det ju dessutom precis det som är hela kapanjens grundtanke. Att göra Kony mer känd så att man inte längre kan ignorera honom är deras grundtes och den håller i mina ögon inte ens i teorin. Hur länge har man inte känt till Saddam Hussein, galningen i Libyen eller varför inte min favoritdiktator Kim Jong Il? Rätt länge i alla fall och inte var det kännedomen kring dem som fick dem på fall.

Som av en slump såg jag ikväll en film som heter Machine Gun Preacher och det kunde inte ha varit en bättre dag för det. Filmen bygger på den sanna historien om Sam Childers som går från att vara problembarn och problemvuxen till att finna Jesus, bygga en kyrka för utsatta och slutligen starta ett barnhem i just Sudan för att hjälpa barn mot LRA och Joseph Kony. Eller varför inte nämna något lite närmare oss, nämligen Soppkök Stockholm, ett obundet och ideellt projekt där några helt vanliga människor fått nog och bjuckar hemlösa på soppa lite då och då. Eller som tredje och sista exempel tar jag det som ligger mig personligen närmast om hjärtat: barnhemmet i Ghana. Två driftiga tjejer från min hemort Sveg börjar från grunden och bygger barnhem i Ghana där de långsiktigt hjälper en hel by.

Där har vi tre riktiga exempel och tre saker som jag hellre stöttar än att dela en tveksam film. Så om ni som har delat eller tänker dela eller inte tänker dela Kony-filmen vill göra något på riktigt. Köp en tröja av Sam Childers, hjälp @foujan och gänget bakom Soppkök Stockholm genom att baka bröd eller stötta Elina och Mickan genom att ge ett bidrag. Sådana saker gör skillnad!

Nu ska jag se filmen om #kony2012 av Invisible Children och se om den är värd att dela.

Thåström – Live på Cirkus 2012-02-26

Thåström på Cirkus 2012

Igår var jag på Cirkus och såg en helt fantastisk konsert med Thåström. Den nya skivan ”Beväpna dig med vingar”, är även det namnet på den låt som inleder den energiska showen, med en Thåström som spasmar runt på scenen som aldrig förr från sekund ett.

Gaffa skriver: ”En uppvisning i hur man kör över sin publik” och SvD sätter rubriken till ”Crescendonas kung tillbaka i perfekt form”. Jag kan inte göra annat än att hålla med. Den version av Ingen Neråtsång, eller det helt magiskt jävla dundrande introt till Främling överallt som jag och resten av publiken får höra gör att jag idag scannar av nätet efter biljetter till fler shower.

Och scenografin och ljuset. Världsklass är allt man kan säga. När hela scenen lyses upp och back dropen tas ned under sista extranumret Sönder Boulevard, och visar borttagna stolar, intrumentlådor och allt annat så är det verkligen naket 100%.

Thåström - Fan fan fan

En del filmer från framträdandet som troligtvis inte är i närheten av att göra showen rättvisa hittar ni här: http://bit.ly/thastromfilm

En dröm om Per, Johan, Cristofer, en svävare, Sveg, TS och Dulleråsen.

I natt jag drömde…

Vaknade i morse med ett leende på läpparna. Inte så mycket för att det var en kall, mörk och moddig torsdag i mitten av januari, som för att jag haft en fantastisk dröm. Här följer ett försök att berätta händelsegången, med risk för att det inte blir en helt logiskt sammanhängande historia.

Det hela började med att jag sökte ett nytt jobb, eller egentligen sökte jag det inte utan det mer eller midre ramlade över mig, tillkom som av en slump. Helt plötsligt satt jag där på en anställningsintervju, och grillades av Cristofer Brugge. Företaget som ville anställa mig var inte Search Integration, utan mer en kombination av det, Jajdo och Kenneth Danielssons Wisely. En digital medie- och produktionsbyrå som ändå helt arbetade som ideell hjälporganisation. Nåväl, det började med att jag fick berätta om mig själv helt fritt och jag berättade om min livshistoria, om hur jag föddes i Östersund, flyttade till Sveg vid 1 års ålder, gick i skola, jobbade och slutligen hamnade här i Nacka via Farsta, Hammarbyhöjden, Florens, Skövde, Örebro, Skövde igen, Rågsved och Kungsholmen. Som ni förstår blev det en ganska långdragen historia och lägg då till att jag fick in fakta som att mamma arbetade som barnmorska och att pappa varit fårbonde i snart 15 år vid sidan av sitt vanliga jobb.

Intervjun gick rätt bra och Cristofer frågade vad jag hade gjort här i Stockholm senaste åren. Jag berättade då om min tid på TS. Cristofer såg frågande ut och jag vände mig då mot de två äldre damerna som satt på andra sidan av bordet. Dessa två arbetade som printplanerare och när jag i ett försök att få dem på min sida, sade ”Ja, ni som har varit med ett tag och kan det här vet vad jag menar.” Mer hann jag inte säga förrän jag såg Per The Man Pettersson sitta ihopklämd mellan dem. Det som var lite lustigt med Pers närvaro, var att han hade sitt vanliga huvud, men det satt på en liten pojkes kropp. I drömmen var dock detta inget som jag reagerade på för fem öre. Hans ansikte sken upp i ett gigantiskt leende och i samma ögonblick sade Cristofer helt enkelt att jobbet vad mitt. Den glädje jag kände var enorm. Äntligen skulle jag få arbeta med min dröm, på en iddeell hjälporganisation i digital mediebyråkostym!

Därefter befann jag och Cristofer oss plötsligen ute till sjöss, i en bukt med taggiga klippor. Vi åkte på en slags svävare som ändå hade stora hjul som liksom skovlade vatten vilket fick svävaren att gå framåt. Styrningen påminde lite om en radiostyrd helikopter och det var inte helt enkelt att navigera. Vi rörde oss mot land, och kom fram till en strandbank på det skotska höglandet. Överallt syntes bara gröna sköna berg och djupa dalar. Allt inbäddat i en romantisk dimma. Luften var grå och fuktig, precis som i en film.
Vi gick mot toppen av berget och möttes där uppe av Johan Ronnestam som stod och log. Efter en kort konversation vars innehåll jag tyvärr redan glömt, lade han armen om min axel och vände mig om. Plötsligt tittade vi nedför den gröna kullen och där nere fanns längre ingen dal, utan där låg New York i all sin prakt. Höghusens lampor gnistrade och Johans kommentar var något i stil med ”Titta noga, vackrare utsikt än så här finns inte”. Detta upprepade han ett par gånger, som för att verkligen se om jag höll med på riktigt eller om jag fejkade det hela. Jag insåg så klart att det hela var ett test, Johan ingick så klart i anställnignsförfarandet. Jag sade därför ”Ja, otroligt vackert” när det enda jag tänkte var ”Det här är ingenting mot utsikten vi har över kalhygget i Dulleråsen”.

När vi en stund senare vadnrade nedför kullen, mot svävarmaskinen igen sade han plötslgit ”Ok, jobbet är ditt”. Jag log inombords av förnöjelse och tänkte kaxigt ”Haha, här kommer du och tror att du anställer mig när jag redan har fått jobbet av Cristofer för länge sedan”. Någonstans i denna veva fick jag även en Macbook Air som jag genast provade och även om jag var lite ringrostig så funkade det fint. Det svåraste var att det inte fanns någon CTRL-tangent vilket ställde till en del problem.

Väl nere vid stranden kunde jag inte hålla mig längre, utan sade helt enket att utsikten där uppe hade varitfin, men absolut inte vackrare än den här och höll upp ett foto föreställande det tdigare nämnda hygget i Norrland. Jag sade att det var i Sveg (säger ofta det eftersom ingen vet var Lillhärdal eller ännu mindre Dulleråsen ligger). Johan kommenterade då: ”Sveg, men du den hålan. Vilket ställe!” och i det ögonblicket visste jag direkt att jag inte ville ha jobbet. Att jobba med någon som avskydde Sveg gick inte för sig och jag sade därför att jag hade ångrat mig och att jag inte var det minsta intresserad av jobbet.

Någonstans där vaknade jag, med ett leende som sagt och jag vet frotfarande inte om jag var nöjd med att ha stått upp för mig själv, att jag med lätthet fick ett drömjobb eller om det var min längtan till Norrland som gjorde sig påmind. Oavsett, så var det en grymt bra dröm!

Tätt med landslagsspelare i Milan

Det är knappast någon hemlighet att mitt favoritlag vid sidan av älskade DIF är AC Milan. Så har det varit sedan 1986, då jag 11 år gammal fick en Milan-pin av min pappa. Han hade i sin tur fått den av sin pappa, troligen någon gång 1950 eller 1951 eftersom att det på nålen under klubbmärket stod tre årtal: 1901, 1906 och 1907 vilket vid den tidspunkten var samtliga år Milan vunnit Serie A.

Nåväl, det var metainnehållet till det här inlägget. Det jag egentligen ville framföra var hur imponerande Milans trupp är i år. Förutom att den store Z(l)atan, en av världens bäste forwards spelar där har de ett lag som andas både rutin och ungdomlighet. Kanske något för mycket rutin men det kommer ändra sig till nästa år. För att visa hur otroligt starkt laget är kan man titta på följande lista, som visar vilka spelare som är uttagna i sina landslag under det kommande landslagsuppehållet. (Källa: @ACMilanMaestro)

  • Brasilien vs Skottland: Thiago Silva
  • Italien vs. Slovenien och Ukraina: Cassano
  • Colombia vs. Ecuador och Chile: Yepes
  • Sverige vs Moldavien:Ibrahimovic
  • Tyskland (U-19) vs Belgien och Ukraina: Merkel
  • Holland vs Ungern: Van Bommel and Emanuelson
  • Ghana vs Kongo och England: Boateng
  • Grekland vs Malta och Polen: Papastathopoulos (Sokratis)
  • Sierra Leone vs Nigeria.: Strasser
  • Nigeria vs Etiopien: Oduamadi
  • Spanien (U-21) vs Vitryssland: Didac Vilá

Inte mindre än 12 landslagsspelare alltså, som dessutom de flesta faktiskt spelar i Milan och inte bara nötet shortsens baksida mot skinnfåtöljerna på San Siro.

Att det snöar betyder ingenting

Snö på bilen

I morse gjorde jag dumheten att inte kolla sl.se innan jag längs oplogade vägar gick ner till busstationen. Tre decimeter snö gjorde fötterna både kalla och blöta och glädjen späddes inte på när det vid hållplatsen stod en man från Veolia och berättade att all busstrafik var inställd. Men, ilskan och irritationen varade ungefär 10 sekunder innan det slog mig att det är absolut världsliga problem. Att det snöar i februari är ju inte något som kommer som en chock och att bussarna är inställda betyder faktiskt sett ur ett större perspektiv ingenting. Absolut ingenting.

I somras bestämde sig en för mina bästa vänner att inte leva längre, nyligen gick en god vän till min sambo bort i cancer och just i detta nu står det miljoner människor på ett torg i Kairo och riskerar livet för sin rätt att våga säga vad de vill. Där har vi tre problem som betyder någonting.

Jag gick därför i mina igensnöade fotspår hem igen, sopade av bilen, lade i 4-hjulsdriften och åkte till jobbet. På vägen gjorde jag dagens goda gärning och plockade upp tre okända (men mycket tacksamma) personer som stod och väntade på icke existerande buss och nu framme på jobbet byter jag till torra strumpor och tunar in Al Jazeera för att bekymra mig lite över saker som betyder något.

Ha en strålande helg vänner!