Min kommentar om en polis kommentar om polisens Facebookgrupp UMF

Peppe Larsson (@PeppeUMF) och jag inledde för en tid sedan diskussion på Twitter om den omtalade Facebookgruppen UMF där poliser skrivit och kommenterat diverse personer och händelser på ett sätt som inte kan ses annat än förkastligt. Min och Peppes diskussion började genom att Peppe twittrade att medierna inte gav en rättvis bild av UMF och jag frågade helt sonika vilken den rätta bilden var och ifrågasatte varför det har fått fortgå. Peppe utlovade att återkomma i saken och ikväll gjorde han det genom att skicka länken till en artikel han skrivit i Polistidningen.

Jag tycker att texten ger en bra bild av grundtanken med gruppen, varför den startades och ger dessutom några exempel på en del positiva saker den medfört för poliskåren. Men tyvärr ger den inte några svar alls på mina ursprungliga funderingar. Den säger t.ex. ingenting om varför det har fått fortgå att en del poliser har fått uttrycka sig nedsättande och hånfullt om mer eller mindre kända personer och händelser. Inte heller svarar den på vad man kommer göra framöver utan ger mer ett intryck av att man låter det hela blåsa över och köra på som vanligt. I ett fall framstår det till och med som att Peppe (trots att han i meningen innan påstår tvärt om) faktiskt tycker att det är rätt okej att skriva sådana kommentarer:

”Jag tar starkt avstånd från vissa uttalanden från kollegor, men ordspråket ‘som man bäddar får man ligga’ ligger i vissa fall nära till hands.”

Just detta uttalande tolkar jag som att om man kritiserar polisen och säger att de är rasister så får man skylla sig själv om man blir kallad ”tragisk människa”, ”sopa” eller att man egentligen borde sitta på psyket.

En annan del av texten jag funderar över är t.ex. förklaringen till att UMF är en stängd grupp. Enligt Peppe är det ”…för att få kollegor att tänka till och reflektera över hur och vad man skriver.” Vi kan väl ganska omedelbart säga att man missade målet på den punkten.

En sak har man däremot lyckats med. Inga kommentarer eller inlägg skulle raderas utan alla skulle ha rätt att uttrycka sig eftersom tanken är att gruppen skulle ha högt i tak. Och sekelskifteshögt blev det. Påståendet kring detta avslutas sedan med ”Rätt eller fel? Vem avgör?” Jag tycker att det ganska tydligt att det var fel.

Jag vet att av 5000 poliser så är inte alla rötägg. Jag vet också att av dessa 5000 poliser finns säkert en och annan som gärna skulle vilja säga emot. Och av dessa 5000 poliser känner sig säkert massor orättvist behandlade och uthängda som grupp på grund av ett antal individers felsteg. Men det är också så att med polisyrket kommer ett ansvar. Man måste hela tiden vara lite bättre än alla andra, det ligger liksom i polisens natur. Har man befogenheter att gripa personer och bära vapen så måste man förvalta det förtroendet genom att visa att man förtjänar det. Så påståenden om att ”som man bäddar får man ligga” bevisar enligt mig egentligen bara det som ganska många tycker och känner, att polisväsendet har en allt för stor förmåga att både skydda och gärna klappa varandras ryggar. Hur kan man annars förklara att det har fått fortgå? Prat om högt i tak och att alla ska komma till tals är rent nonsens. Nu går jag till extremen, men vad hade hänt om någon hade skrivit rasistiska eller nazisistka kommentarer? Hade det också räknats som högt i tak?

Polisen som grupp har alltid varit utsatt för påhopp och motsättningar. Det är givetvis någonting som i en ultimat värld borde förändras och försvinna men så länge ryggdunkandet och blundandet fortsätter så kommer det inte bli så. Visst, det är enskilda poliser som i grund och botten agerar felaktigt men de som står och tittar på får ta på sig en minst lika stor del av ansvaret för att förtroendet för kåren sjunker. Varför sade ingen ifrån? Varför gick inte de som inte höll med ur gruppen?

Ett annat externt exempel som visar på samma sak är det omtalade ”klistermärken på hjälmen” från derbymatchen mellan DIF-aik. En polis agerade fullkomligt idiotiskt, men det finns ganska starka bildbevis på att han inte var ensam lagens väktare där ute på Södermalm. Någon kollega MÅSTE väl ändå ha sett de där klisterlapparna och någon kollega borde väl därför ha sagt ifrån. INNAN de klev ur bilen och ställde sig redo. Detta exempel har som sagt inget med UMF att göra men det visar på samma sak: att polisen som grupp aldrig eller mycket mycket sällan erkänner eller visar att de faktiskt också kan ha fel, varken extern och helt tydligt inte heller internt.

Snälla polisen: gör om, gör rätt.

Och Peppe, tack för att du faktiskt tog dig tid att försöka förklara. Som du förstår tycker jag inte du lyckades, men slå en pling så bjuder jag på snutkaffe så kan vi snacka vi om det.